onsdag 26 januari 2011

folks inställning

I går var jag på mässa.
Där var en hel mängd med folk och massor med montrar. under 2 timmar gick jag omkring själv och blev inte tilltalad av någon utställare. sedan kom en kollega och slog följe med mig då blev vi stoppade i varje monter och inbjudna till tävlingar och oj oj oj.

Jag började fundera på varför. Jag hade liknande kläder som alla andra och det enda jag kan tänka mig att det antagligen är för at jag ser ung ut. Antingen det eller så luktar jag illa eller har någon utseendedefekt som jag inte noterat.

På kvällen senare skulle vi spela tennis istället för den vanliga beachvollybollen. en av oss har aldrig spelat tennis innan och jag har inte spelat sedan jag var typ tolv.
När man är tolv år och skall slå en tennisboll från baslinje till baslinje tar man i så att det kommer knäck ur öronen, då kanske man nådde dit. När man dryga 18år senare står där igen och slår första bollen kan jag meddela att slå från bas linje till baslinje inte är riktigt lika stor krafansträngning. Bollen höll på att hamna i omloppsbana. Men jag tycker att vi så småningom gjorde ganska bra ifrån oss.
Fast  det kändes hela tiden som att vi var de svarta fåren som alla tittade snett på. Framför allt mig som hela tiden envisades med att berömma, meddela vem som skulle ta bollen eller brista ut i missnöjesljud när jag missade. Inte alltid  i en viskande ton kan tilläggas. Tydligen skall man bara låta som att man får en miniorgasm när man slår bollen, allt annat verkade vara främmande :)

tisdag 25 januari 2011

oj då

Jaha man skall skriva här också?

Verkar som att jag istället för att ha fått ett utlopp för min ofantliga kreativitet har gett mig en sak till att glömma bort?

Ja ja vägen till världsdominans skall inte vara lätt.

Igår var jag på biltema och förundrades över att ajg lyckades få tag på två försäljare som hade anammat två helt olika attityder till sina arbeten.
Den ena var mycket vänlig men sade att produkten jag sökte utgått ur sortimentet. Lustigt nog hade de massor hängande bara en liten bit bort... men men...

Den andra var lite mer lustig, fortfarande jätte trevlig men hon ville inte sluta prata. hon sade dessutom samma sak om och om igen. tog säkert 5 minuter inann meddelandet att produkten kanske kommer in någon gång och att jag skall ringa in för att kontrollera lagerstatus överlämnats, 8 gånger...

Ja ja bägge var ju trevliga, och hjälpsamma även om den ena hade fel och ingen av mig gav mig det svaret jag ville ha.

fredag 21 januari 2011

Den andra posten

Så igen varför blog?

Jo för att det är inne. Jag gör alltid det som är hippt och inne. Ni som vet vem som skriver vet ju hur sant det är.


Naturligtvis är tanken bakom blogen att jag skall bli rik och berömd och dessa första bloginlägg kommer bara ses som pitoreska och gulliga?

Eller så är det ett desperat försök att få min gärna att varva ner så mycket att jag kan skriva ner det som passerar eller också är det bara ett sätt för mig att roa mig själv. Få mig att verka viktig helt enkelt.

Kan tyckas lite lustigt att jag som hatat att skriva i hela skolgången väljer att skriva för skojskull. Fan att de där lärarna skulle ha rätt igen... Det är otroligt ofta man inser att ens uppenbarelser bara är sanningar som andra redan har upptäckt och upplyst en om.. förvånansvärt ofta ens föräldrar eller lärare. Men när de sade det så himlade man bara med ögonen och skrattade åt dem. Dessutom hade de smaklösheten att upplysa en om att du skrattar åt detta nu men en dag kommer du att förstå...
Och nu så fort man får en chans så försöker jag säga samma sak till den uppväxande generationen... på exakt samma sätt. Snacka om rundgång. För jag är helt övertygad om att jag blir himlad med ögonen åt när jag sprider mina uppenbarelser.

Uppenbarelse förresten vilke tråkigt ord... engelskans apiffany? är ett mycket roligare ord. Fast mer svårstavat.

När jag ändå är inne på ämnet varför inte fortsätta.
Varför är det så hemskt och farligt att ha fel? Jag tycker ju att man borde ha vant sig vi det här laget?
Men jag har faktiskt inte sådan otrolig hybris längre. Jag har ju fel nästan hela tiden, men jag uppskattar någonstans när jag blir rättad, jag menar om ingen upplyser mig om att jag har fel så kommer jag ju alltid fortsätta göra felet... lite grann som tanten som går nerförstranden med den ena tutten hängande en bra bit nedanför bikinin... Egentligen skulle hon nog uppskattat att någon sade till henne att du bröstet är inte riktigt där det skall vara...
Eller så tror hon att ingen har sett det? ignorance is bliss... Och tänk hur pinsamt att säga till henne.

Undrar ni över min tankegång? Det gör jag också men denna gång var det ungefär så här.

Jag kom inte på vad apiffany (som säkert inte stavas så nu heller) hette på svenska utan fick konsultera oraklet, min fru... jag ville ju då upplysa om att jag blev besviken på att ordet var tråkigt på svenska, men kan inte stava det på engelska och jag kommer då antagligen ha gjort fel, men det struntar jag i, vill ni förstå så förstår ni annars gör ni det inte. Allså inne på att ha fel biten. Där ifrån till brösten är det ju en bit. Men det var en sann historia.

Har inte ni också sådana händelser i era liv som ni går tillbaka till och undrar hur ni skulle gjort rätt... I dag tex kom jag på ett svar på en debatt som jag förlorade i gymnasiet... Det var ju en 15 år sedan det var aktuellt men idag kom jag på hur jag skulle vänt det... Skall nog skriva det på mot debatantens wall på fejjan för att se om han hänger med? I värsta fall får han bara bekräftat att jag inte är klok... men det visste ju alla redan

Tjohej

Välkommen till min blogg

Här kommer ingenting viktigt att förekomma.
Kanske kommer en del saker vara lustiga?
Jag förväntar mig att få minst en läsare i framtiden.